Emelie och Astro

Det har varit mycket hundträning de senaste veckorna och speciellt dagarna, mycket har börjat klicka för oss och jag börjar verkligen själv känna framstegen vi gör. I fredags tränade jag med Julia på kvällen och det gick helt okej, ett vanligt träningspass, ingenting som gick superbra, men ingenting gick heller dåligt. Innan hon kom hann jag även lägga han en plats själv i ca 3 minuter, där han kändes väldigt samlad och fin. Sedan kom lördagen och klockan 12 började jag att träna med ett gäng jag inte träffat på ett tag, han gick på fint och klarade av störnigen av barn som spelade fotboll osv väldigt bra. Jag avslutade träningen med dom att jag la honom ungefär 20 meter ifrån de andra hundarna en platsliggning, avståndet till mig blev kring 20/30 meter. Detta var det bästa platsliggningen vi hittils gjort, han låg mellan 10 - 15 minuter, han satte sig upp två gånger (för att jag glömde bort mig lite och kollade bort mot en av de andra som jag pratade med under tiden, detta gjorde honom orolig, han vill gärna ha 100% ögonkontakt). Men jag sa ligg där jag stod åt honom, lugn och stillsamt, han lade sig ner och på en gång när jag igenom tog ögonkontakt låg riktigt fint utan något svammel. Som ni säkert förstår var jag i extas, helt överlycklig och stolt över mitt lilla odjur!
Sedan på eftermiddagen kring fem for jag och tränade med Julia, men tänkte bara ta det lite lugnt eftersom att han redan kört samma dag ett riktigt bra pass. Allting gick bra och i slutet skulle vi lägga en plats med hundarna, han ligger till en början bra, men efter kanske 40 sekunder låter en smällare (han tror ju det är ett skott) och börjar bli orolig, springer till mig för stöd, jag går då och lägger om honom (skulle egentligen bara tagit bort honom och lugnat ner honom, men det är alltid enkelt att vara efterklok), nästa gång det låter springer han till min träningsväska och försöker som "leka bort situationen". Efter det lägger jag honom precis framför mig men han är alldeles för orolig. Jag väljer då att avsluta det och bara sätta mig med honom i min stol och han går då ner sig. Detta var den sämsta platsen han någonsin haft, vilket vart lite jobbigt för mig, att gå från bästa till sämsta på en dag. Men var jag fick ut av detta var i alla fall, efter lite rådgivning med Kjell att vi tror egentligen inte att det är skotten i sig som är problemet, utan att de har låtit i ett moment som i sig är det värsta Astro vet. Så de har förknippats med det, för i vardagen reagerar han inte på skott alls, men då har han mig vid sin sida som stöd om han behöver. Detta ger mig hopp om att det går att lösa, så vi har satt upp en plan hur vi ska gå till väga för att förhoppningsvis kommer förbi detta hinder. Men det kan jag gå in mer på någon annan gång, annars kommer detta inlägg att bli allt för långt.