Emelie och Astro

Jag går rakt på sak, för som rubriken säger har verkligen något bara klickat för Astro, både i träningen och vardagen. Samtidigt har jag verkligen börjat hitta rätt knappar att trycka på, vet hur jag ska få fram det jag vill av honom och även dämpa de mer oönskade saker som finns. Blir bara roligare med honom för varje dag som går och vi lär oss mer av varandra varje sekund utav dygnet. I vardagen märks det stor skillnad, han kan mycket bättre hålla ihop känslorna och sortera sina egna tankar, jag behöver inte hela tiden hjälpa honom. Förra året var det verkligen som Per Gessle sjunger i en av sina låtar "för här kommer alla känslorna på en och samma gång". Han har alltid sökt mycket stöd hos mig, när han blir rädd eller tycker en situation är jobbig och han känner sig trängd. Men trots det fanns det alltid en bit utav honom som var på span och inte litade helt på att jag hade koll, nu känns det verkligen att han till 100% släpper över det till mig att hantera. För någon dag sedan tillexempel, han blev rädd för en cykel som låg i diket på kvällspromenaden. Han tittade på den, tittade upp på mig och tillbaka på den. Lugnt och samsat säger jag högt "Men vad har vi här då?", går fram och sätter mig vid den, hela den här tiden går han bakom mig och såfort jag rör vid cykeln så tar han kontakt. Märker att det inte var ett monster som ville äta upp honom och släpper det då helt, går tillbaka till sig själv och vi går vidare, nemas problemas! 

 

Sen i träningen är där jag verkligen är tillbaka i samma gamla goa glädje bubbla vi hade i början utav sommaren, nu känns varje pass som en rolig utmaning vi gärna tar an. Apporteringen har sakta men säkert gått från att han tyckt den vart super äcklig och nästan fått lite panik när han skulle gripa den. Till att nu med sina små glädjeskutt springa ut till den, ta den helt okej och komma in med den. Förstår ni lyckan jag känner och hur stolt jag är över min kille? 
Jag har även nu verkligen börjat ta tag i brukslydnadsmomenten på riktigt, vilket går strålande, så nu sattsar vi för att starta spårappellen så fort vi kan nästa år. Ska bli så kul att se hur han presterar under en heldags tävlande, inte som en lydnads etta eller två som kanske är max 10 minuter inne på planen. Jag är så sjukt taggad så det pirrar i hela kroppen. Spåret börjar även det ta sig igen, jag har sån tur som har Kjell som bonuspappa som hjälper mig i spårskogen. Dels med sin kunskap och även går med Astro när jag är krasslig i kroppen och inte alltid orkar!