Emelie och Astro

Mycket har hänt under i så lång period, men tänkte jag ska försökadra igenom det så bra jag kan, here we go.

Detta år började på topp, känslan i träningen var bra och allting flöt på riktigt fint, vi skulle starta Lydnadsklass2 i Juni så vi tränade på ordentligt hela vintern med det som "slut destination". Allting gick bra fram tills en vecka innan tävlingen ungefär närnågonting hände och Astro fick jobbigt att vara i bilen, detta är mest bundet till lydnaden (fortfarande något vi jobbar med, men är MYCKET bättre!). Detta påverkade vår träning väldigt negativt, jag visste inte då hur mycket tyvärr. Jag gjorde det som då jag tänkte kändes rätt, nu i efterhand hade jag inte kunnat ändra någonting eller gjort något annorluna. Men med facit i hand skulle jag ha tagit ett steg tillbaka och låtit han andas lite. Vi fick in en hel del stress och han fick mycket laddade känslor kring hela lydnaden och gräsplaner. Så 90% av passen gick åt till att hålla ihop han, tänker inte ljuga och säga att jag direkt lyckades. För vår relation var inte på topp då heller, en del konflikter i vardagen angående hur lång ifrån mig han ska vara när han är lös och inte gå och pissa hela tiden. Det blev lite mycket på en gång och jag visste inte vart jag skulle börja. Men vi kämpade på fram tills tävlingen och tänkte att "nu ger vi allt vi har". Tävlingen i sig rent resultat mässigt gick inte så bra, bröt efter rutan, tappade han efter fri följet då han helt for ur balans och jag inte höll ihop han. Tänker inte gå in på detaljer så, men jag valde att bryta när han gick ur obehagskänslan och istället blev busig och tänkte "jag springer av medans han har denna attityd, blir ändå en okej minnesbild" och vad glad jag är över det beslutet. Jag är ändå super nöjd över den dagen i helhet, för jag som alltid vart så äckligt nervös när jag tävlat var bara taggad och inte alls särsklit nervös, ville bara in på planen. Vilket resulterade i en väldigt samlad och fin Astro på uppvärmningen och ingången på planen plus vårt fria följ kändes verkligen som att det bara var han och jag där. Så jag lever på den känslan. Fick massa i ryggan jag vet vi måste träna, det viktigaste är att jag måste stärka han med störning. Han har aldrig tidigare vart en sårskilt brydd hund i annat när vi tränar, men senaste året blivit lite "lätt stött/trängd" i lydnaden. Vi kom hem efter den dagen och jäklar vad jag kände inspirationen spruta ut ur öronen på mig och ville bara ut och få revanch. 
Tyvärr höll det inte i särskilt länge, då min kropp i samma veva blivir försämrad, då speciellt min axel, så därav mycket i mitt privata som gjorde träningen väldigt tung. Tappade helt motivationen och kände inte att lydnaden var särskilt kul alls. Men i samband med detta hade vi precis gått en nybörjar sök-kurs på klubben och blev efteråt inbjuden i en sökgrupp där vi nu tränar för fullt. Detta räddade oss lite känner jag, för här är vi (speciellt Astro) i vårt rätta element. Han går från klarhet till klarhet i mina ögon och utvecklas snabbare än jag trodde var möjligt. Sedan är han cool lugn i bilen och hela han är så rolig att ha att göra med där!

Vi tog då i Juli en 3/4 veckors lydnadspaus och körde kanske 2 spontana små pass. Jag lade krut på att få styr på vår relation igen, ville ha bort ALLA konflikter som kändes så onödiga. Och under de veckorna jobbade jag på med han mycket bara vi två ute i skogen. Nu är det vi igen, inga bråk, vi pratar samma språk och älskar det! ♥ 
Sedan nu för en kanske två veckor sedan så började jag med lydnaden igen, försöker att inte gå all in som jag lätt gör utan sakta komma in i det igen. Inte överanstränga kroppen allt för mycket. Nu är verkligen träningen fokus på RÄTT saker. Från jag tar ut han ur bilen låter jag han inte spåra iväg i sina egna tankar, vilket slutar i stress. Utan direkt tar jag ihop han med mig ut och så är det mycket lek och försöka tänka hur jag ska få han att tänka rätt och ha mindre stress inför momenten. Tycker hittils det funkar bra! Vi har öven börjat med lite agility på sidan om för att bara inte köra samma saker hela tiden när vi åker ut på klubben så han inte ska färvänta sig lydnad varje gång och han tycker det är riktigt skoj. Även jag tycker det är skoj, trodde inte jag skulle säga detta högt, men agility är faktiskt roligt!
Just nu är jag och Astro på ett sånt bra plan, var inge kul där i våras när jag mentalt inte var på topp, orkade ingenting egentligen samtidigt som jag gjorde allt. Nu försöker jag vara med "egoistisk" och tänka på mig och Astro. Vad behöver vi? Varandra. Tillsammans klarar vi allt. 
Han är verkligen den enda anledningen som gör att jag orkar kämpa igenom all denna dagliga smärta i kroppen, han är min livsgnista. Vore ingenting utan honom ♥♥.