MENY
Astro, den lilla dåren jag spenderar all min tid med, han som alltid gör sitt allra bästa med de förutsättningarna han har. Han som varje dag visar mig ovillkorlig kärlek och i träningen är som en liten handgranat man hela tiden måste hålla tight så den inte exploderar. Han ger mig många gråa hår, men förlänger även mitt liv med alla sina egenheter som alltid får mig att skratta. Han har lärt mig så oerhört mycket och utvecklar mig hela tiden, tvingar mig att titta på saker och ting ur ett annat perspektiv och att ha en backup plan i huvudet ifall plan a,b eller c inte fungerar. Han tvingar mig att vara i nuet ♥.
Jag har fått några kommentarer både på sociala medier och i person om att jag själv gjorde så att han tyckte att lydnaden var jobbig på grund utav "Den höga pressen jag sätter på honom", att hans rädslor inte är så farliga och att jag överdriver, "Vad är det som hindrar er? Han är ju en superfin hund, du gör säkert nå fel för han ser inte rädd eller stressad ut". Jag tycker egentligen inte att jag borde behöva förklara mig själv för folk som inte känner oss, kanske sett oss träna en eller två gånger, eller ännu värre sett oss på instagram i klipp på max 60 sekunder, hur kan man utifrån det tycka sig veta bättre? Och jag veta att jag inte borde ta åt mig, men jag är bara människa och jag tar det rätt hårt när man får höra att sin hund skulle ha det bättre någon annanstans.
Men sedan vet jag också sanningen, kalla det "bakom kulisserna" eller vad ni vill, men jag känner min hund och har varit där från starten till nu. Vart var ni när han som valp blev livrädd för en raket som sköts upp bredvid honom av en unge, men han reagerar inte på dem nu, varför? För att jag satt hela den kvällen med honom i famnen och kollade på raketer tills han kunde koppla av och inte längre brydde sig. Vart var ni när han i sommras blev livrädd för att vara i bilen, skrek och försökte för sitt liv komma ut när jag lämnade honom själv, vart var ni alla de timmarna jag lade ner på att hjälpa honom tillbaka, till nu igen att älska att åka bil, ni var inte där va? Ni vet inte vad vi varje dag kämpar med.
Sedan han var valp har han vart "skvätträdd", fortfarande nu ryggar han undan om man bara vickar på hans matskål, ställer man den sedan upp går han dit, men gör man om det får man samma reaktion. Han tänker inte "Men det är ju bara min matskål, den är ju inte farlig", utan det sitter där, han släpper inte av sig själv om han släpper över huvudtaget. Han har mycket kvarstående rädslor vilket är det som är svårast, hans reakioner i sig är för en som inte känner Astro kanske svår att uppfatta, då han fryser på stället och söker sig till mig. Han har tillexempel efter tävlingen vi hade iår där han blev väldigt rädd/osäker för en av tävlingsledarna fått svår för människor runt oss när vi tränar, väldigt lätt trängd och tryckt, den där bubblan vi hade sprack. Men vi jobbar tillbaka den, sakta med säkert i ett tempo han är bekväm i och vi börjar hitta tillbaka!
Men det som genom allt detta gör att det funkar är vår relation, det faktum att han alltid när han är rädd söker mitt stöd och inte springer iväg tycker jag säger rätt mycket. Jag är hans trygghet lika mycket som han är min, tillsammans tar vi oss igenom allt.
Detta syntes rätt tydligt på hans BPH-test där han för varje steg jag tog frammåt kom närmre, han sätter verkligen sin tillit hos mig vilket får mig att tänka att jag måste ha gjort någonting rätt.
Här under ser ni det andra av två skott på hans test, han har aldrig innan detta reagerat på skott, men då det vart så mycket innan var han inte i rätt headspace (helt förståerligt) helt enkelt och tyckte det var jobbigt och försöker då söka min hjälp. Nu får man ju inte det på testet, därför jag står stilla.
Sedan han var valp har han vart "skvätträdd", fortfarande nu ryggar han undan om man bara vickar på hans matskål, ställer man den sedan upp går han dit, men gör man om det får man samma reaktion. Han tänker inte "Men det är ju bara min matskål, den är ju inte farlig", utan det sitter där, han släpper inte av sig själv om han släpper över huvudtaget. Han har mycket kvarstående rädslor vilket är det som är svårast, hans reakioner i sig är för en som inte känner Astro kanske svår att uppfatta, då han fryser på stället och söker sig till mig. Han har tillexempel efter tävlingen vi hade iår där han blev väldigt rädd/osäker för en av tävlingsledarna fått svår för människor runt oss när vi tränar, väldigt lätt trängd och tryckt, den där bubblan vi hade sprack. Men vi jobbar tillbaka den, sakta med säkert i ett tempo han är bekväm i och vi börjar hitta tillbaka!
Men det som genom allt detta gör att det funkar är vår relation, det faktum att han alltid när han är rädd söker mitt stöd och inte springer iväg tycker jag säger rätt mycket. Jag är hans trygghet lika mycket som han är min, tillsammans tar vi oss igenom allt.
Detta syntes rätt tydligt på hans BPH-test där han för varje steg jag tog frammåt kom närmre, han sätter verkligen sin tillit hos mig vilket får mig att tänka att jag måste ha gjort någonting rätt.
Här under ser ni det andra av två skott på hans test, han har aldrig innan detta reagerat på skott, men då det vart så mycket innan var han inte i rätt headspace (helt förståerligt) helt enkelt och tyckte det var jobbigt och försöker då söka min hjälp. Nu får man ju inte det på testet, därför jag står stilla.
Sen hans stress, han har alltid vart en kille som lätt stressar upp sig och haft svårt att hålla ihop, han går från 0 till 100 på mindre än en sekund, men att sedan komma ner igen är vad han inte klarar av. Där jag behövt kliva in och hjälpa honom, detta jobbar vi med fortfarande och kommer nog alltid att göra det. Är inget vi bara kommer fixa eller "bota", han är den han är och det är mitt jobb att lära mig hantera det så bra jag kan. Jag lyckas rätt bra större delen av tiden, vissa situationer klarar han inte riktigt av så de väljer jag att inte utsätta honom för. Men detta är en kille som känner väldigt mycket, när han är glad är han hysteriskt glad, när han är rädd då är det de enda han är och är han stressad så är det ofta för att det är en mix utav båda, men problemet blir att man kan inte känna 100% av två saker, det blir för mycket. Så han håller inte riktigt ihop.
Men jag vill även att det ska vara tydligt att detta är inte hela Astro, det är den mindre delen av vårat liv. Mest av allt är han den avundsjuka, mysiga lilla grabbens om alltid är nära hemma och älskar att vara ute, i alla väder. Han är cool lugn hemma, för där är han trygg. Han är som vilken hund som helst, tigger ögonen ur hålen och är som en skugga bakom sin matte. Detta skriver jag inte för att någon ska tycka på något sätt synd eller så om oss, bara för att uppmärksamma, det lilla ni ser på sociala medier eller kanske ett träningspass, det säger kanske 1% av hur det ser ut. Så tänk efter lite innan ni drar slutsattser kring saker ni inte vet någonting om.
Jag tror jäklart stenhårt på den här hunden, han är klockren när han går som allra bäst, hans lägsta nivå är relativt hög och han är så rolig att träna. Nästa år känns som vårt år, jag tror på oss som ekipage och att vi kan komma en bra bit tillsammans! ♥♥
Jag tror jäklart stenhårt på den här hunden, han är klockren när han går som allra bäst, hans lägsta nivå är relativt hög och han är så rolig att träna. Nästa år känns som vårt år, jag tror på oss som ekipage och att vi kan komma en bra bit tillsammans! ♥♥
1