MENY
Namn i samtavlan: Peruddens Eldiga Kille
Tilltallsnamn: Astro
Smeknamn: Räkan & Knubbe
Född: 2013-06-03
e: Sörgoldens Solo u: Peruddens Eldiga Elda
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna hund, det finns inte nog med ord för att beskriva honom och jag vet inte riktigt vart jag ska starta. Men börjar väl från början helt enkelt, Astro är min första egna hund från valp, min tidigare hund skaffade vi när jag var tio år gammal och hon var två år, som jag tog över när jag började plugga i Piteå, sexton år gammal. Men denna lilla grabb var min första egna hund, som jag skulle träna och göra allt själv med, lägga alla grunder och regler för, det var en laddad, lycklig och skräckslagen sextonårig Emelie som hämtade hem Astro, åtta veckor gammal. Men sekunden vi lämnade uppfödarem och jag höll han i min famn, när allt blev verklighet, kändes allt rätt. Jag hade valt vilken av de två hanarna jag ville ha och valde då denna lilla krabat, är han inte det sötaste ni sett ♥
När han var valp var han en rätt försiktig kille, men ändå frammåt och nyfiken, ville upptäcka världen, se, nosa och tugga på allt inom synhåll. Men redan där var han rätt "skvätträdd", sånt som släp som skramlade och plötsliga ljud gav reaktioner, men sökte stöd hos mig och tillsammans gick vi fram och då gick det bra. Första natten var vi uppe en gång i timmen och kissade, men efter det så har han sovit igenom natten hela sitt liv (om vi bortser från när han vart sjuk såklart). I övrigt gick den första tiden problemfritt, han vart snabbt rumsren, höll sig till mig och var en glad liten kille. När han sedan var tolv veckor gammal började jag årskurs två på Grans Naturbruksgymnasium i Piteå så blev tillbaka dit igen efter sommarlovet, denna gång med Astro. De första två månaderna där bestod utav mycket planering, då man inte får ha hundarna där i hundgårdarna förens de är fem måndader gammla. Så med hjälp av vänner och lärare så gick det, han vår så lättsam att ha och göra med som liten att det var inga bekymmer om någon annan tog han en stund, han sov mest. Tiden därefter började vi lite med träning, grundläggande saker som sitt, ligg, och fotpositionen. Vardagslydnaden börjades ju såklart direkt han kom hem. Men vi gjorde inte så mycket träningsväg i början, jag hade inga planer för att tävla med honom när jag skaffade han. Utan jag skaffade han för att kunna prova lite av allt, men mest för att träna och ha kul, då fokus på lydnaden. Men vi hade inte bråttom. Han var ung så vi var mest, många promenader med vänner och hundkompisar, jag försökte skapa en relation med honom främst, vi njöt av varandras sällskap.
Tilltallsnamn: Astro
Smeknamn: Räkan & Knubbe
Född: 2013-06-03
e: Sörgoldens Solo u: Peruddens Eldiga Elda
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna hund, det finns inte nog med ord för att beskriva honom och jag vet inte riktigt vart jag ska starta. Men börjar väl från början helt enkelt, Astro är min första egna hund från valp, min tidigare hund skaffade vi när jag var tio år gammal och hon var två år, som jag tog över när jag började plugga i Piteå, sexton år gammal. Men denna lilla grabb var min första egna hund, som jag skulle träna och göra allt själv med, lägga alla grunder och regler för, det var en laddad, lycklig och skräckslagen sextonårig Emelie som hämtade hem Astro, åtta veckor gammal. Men sekunden vi lämnade uppfödarem och jag höll han i min famn, när allt blev verklighet, kändes allt rätt. Jag hade valt vilken av de två hanarna jag ville ha och valde då denna lilla krabat, är han inte det sötaste ni sett ♥
När han var valp var han en rätt försiktig kille, men ändå frammåt och nyfiken, ville upptäcka världen, se, nosa och tugga på allt inom synhåll. Men redan där var han rätt "skvätträdd", sånt som släp som skramlade och plötsliga ljud gav reaktioner, men sökte stöd hos mig och tillsammans gick vi fram och då gick det bra. Första natten var vi uppe en gång i timmen och kissade, men efter det så har han sovit igenom natten hela sitt liv (om vi bortser från när han vart sjuk såklart). I övrigt gick den första tiden problemfritt, han vart snabbt rumsren, höll sig till mig och var en glad liten kille. När han sedan var tolv veckor gammal började jag årskurs två på Grans Naturbruksgymnasium i Piteå så blev tillbaka dit igen efter sommarlovet, denna gång med Astro. De första två månaderna där bestod utav mycket planering, då man inte får ha hundarna där i hundgårdarna förens de är fem måndader gammla. Så med hjälp av vänner och lärare så gick det, han vår så lättsam att ha och göra med som liten att det var inga bekymmer om någon annan tog han en stund, han sov mest. Tiden därefter började vi lite med träning, grundläggande saker som sitt, ligg, och fotpositionen. Vardagslydnaden börjades ju såklart direkt han kom hem. Men vi gjorde inte så mycket träningsväg i början, jag hade inga planer för att tävla med honom när jag skaffade han. Utan jag skaffade han för att kunna prova lite av allt, men mest för att träna och ha kul, då fokus på lydnaden. Men vi hade inte bråttom. Han var ung så vi var mest, många promenader med vänner och hundkompisar, jag försökte skapa en relation med honom främst, vi njöt av varandras sällskap.
Sedan när vi faktiskt började lägga lite fokus på träningen var prio ett för mig att få han att vilja leka med mig, något man inte kan tro när man ser honom nu var att han inte alls kampade, bollar var väl lagom intressanta och han var väldigt snål. Så jag kämpade många timmar med att få honom att vilja leka med mig och inte runt mig. I nuläget har jag en bolltokig och kampgalen hund, så jag lyckades rätt bra där tycker jag. Sen resten utav hans första år rullade som på, vi tränade och utvecklades, vi gjorde inte några avancerade saker, men vi hade kul. På skolan började vi även att träna 'preparatsök', där han skulle hitta kong, detta var han verkligen duktig på, noggran och svansen viftade för fullt hela tiden. Att använda nosen slog verkligen igång det där lilla extra hos honom. Tyvärr kom även mer rädslor hela tiden, han har aldrig vart herr självsäker, blivit lätt trängd och inte vetat hur han ska hantera sina känslor. Jag fick rätt tidigt förklara för honom att blir du trängd, gå undan eller visa det, men du får inte bli arg. Gick snabbt, med mig har det aldrig vart ett problem mer än en gång när han var yngre och han fick sitt första ben. Men man kan se att om han inte känner någon och den kommer in i hans "bubbla" när han inte bjuder in blir han väldigt osäker. Alla har ju även alltid sagt att "gud han är alltid så glad, vad kul att ha en hund som älskar alla", vilket stämmer, han älskar människor. Men han har inte riktigt kunnat hantera denna glädje, som med alla hans känslor, för när han känner något, så känner han det nästan lite för mycket. Så han överspelar lite när han hälsar på folk för att verkligen visa "jag är snäll, jag är supersnäll", men kan lätt bli en rätt stresisg situation för honom. Här har jag fått kliva in och styra upp han rätt mycket, lugna honom, han är nu så mycket bättre. Jag fick även lägga ner en massa tid på ensamträningen, något jag aldrig gjort med en hund, men gick på magkänslan, vilket funkade toppen. Man kan lämna honom utan problem, han har aldrig heller när jag är hemma eller lämnat honom tuggat sönder någonting. Men detta kom inte gratis, han har rätt ordentlig seperationsångest från mig, går jag på toa nu med stängd dörr står han och gnäller och trycker på dörren. Men att lämna lägenheten är inga problem. Men lade ner x antal timmar kan jag säga, men är så skönt nu i efterhand att veta när jag lämnar honom att han bara ligger och sover. Han har fortfarande jobbigt om någon annan tar kopplet och jag går iväg eller liknande, men som ett åring kunde han vara ensam ett par timmar utan problem själv. ↓ Här är han kring året ↓
Den 11 Juli 2015 tävlade vi våran första tävling tillsammans, lydnadsklass 1, mitt mål den dagen var att gå in, försöka ha kul, att han skulle vara med mig, försöka få en insyn på hur han var i tävlingssituationen. Då jag den dagen valde att avstå platsliggningen var inget första pris något jag siktade på, vi hade behövt ha 10:or på allt, men jag var ändå supernöjd med poängen! Vi skrapade ihop 137,5 poäng och fick sådana fina lovord utav domaren efteråt som verkligen kändes toppen. Men jag var verkligen mer än nöjd över oss den dagen, med tanke på hur sjukt nervös jag var också.
Sedan tävlade vi inte något mer tillsammans det året, jag hade fått ett kvitto på tävlingen vart våra styrkor låg och vad vi behövde stärka.
Den 19:e Mars 2016 tävlade vi igen i lydnadsklass 1 igen, men denna gång gick jag in och siktade efter förstapriset. Den dagen var jag ännu mer nervös, men hunden är fokuserad och direkt jag kommer in släpper allt och vi kliver in i vår bubbla. När vi klev av planen kunde jag inte sluta le, fick även beröm av andra tävlande om hur fint det tyckte att det såg ut, vilket verkligen sträker en. Speciellt när jag klev av planen efter vi lagt platsliggningen med oroliga hundar intill som gick upp, men Astro tittade på mig och lade sig ännu tyngre, jag ville bara hoppa och skrika av lycka över hur duktig han var! Vi fick ihop 181,5 poäng den tävlingen.
När han passerade året kom lite tonårsbeetenden, han blev oerhört tjurig och tyckte han kunde bästa själv, sprang och åt hästbajs, när han var lös sprang han runt en och såg det som en lek när man försökte få fast honom (en av oss två som inte tyckte det var kul, ni kan nog gissa vem). Han hämatde redan döda fåglar och kom med dem så stolt till mig. Detta höll i någon månad och jag undrade vart min lilla valp försvunnit, men vi jobbade oss igenom den perioden också, ni vet mottot "blod, svett och tårar", ja ungefär lite så kändes det.
Sen när han blev två tog jag studenten samma månad, en tid framöver hände inte så mycket i hans liv då jag blev stelopererad i höger axel så han fick verkligen lära sig att det ibland inte händer så mycket, men han skötte det faktiskt väldigt bra. När jag sedan kunde börja träna igen var vi igång och jag vet inte när eller varför, men jag ville börja tävla i lydnad. Här började verkligen detta brinnande intresse växa mer än någonsin, här började den riktiga resan.
Sen när han blev två tog jag studenten samma månad, en tid framöver hände inte så mycket i hans liv då jag blev stelopererad i höger axel så han fick verkligen lära sig att det ibland inte händer så mycket, men han skötte det faktiskt väldigt bra. När jag sedan kunde börja träna igen var vi igång och jag vet inte när eller varför, men jag ville börja tävla i lydnad. Här började verkligen detta brinnande intresse växa mer än någonsin, här började den riktiga resan.
Den 11 Juli 2015 tävlade vi våran första tävling tillsammans, lydnadsklass 1, mitt mål den dagen var att gå in, försöka ha kul, att han skulle vara med mig, försöka få en insyn på hur han var i tävlingssituationen. Då jag den dagen valde att avstå platsliggningen var inget första pris något jag siktade på, vi hade behövt ha 10:or på allt, men jag var ändå supernöjd med poängen! Vi skrapade ihop 137,5 poäng och fick sådana fina lovord utav domaren efteråt som verkligen kändes toppen. Men jag var verkligen mer än nöjd över oss den dagen, med tanke på hur sjukt nervös jag var också.
Sedan tävlade vi inte något mer tillsammans det året, jag hade fått ett kvitto på tävlingen vart våra styrkor låg och vad vi behövde stärka.
Den 19:e Mars 2016 tävlade vi igen i lydnadsklass 1 igen, men denna gång gick jag in och siktade efter förstapriset. Den dagen var jag ännu mer nervös, men hunden är fokuserad och direkt jag kommer in släpper allt och vi kliver in i vår bubbla. När vi klev av planen kunde jag inte sluta le, fick även beröm av andra tävlande om hur fint det tyckte att det såg ut, vilket verkligen sträker en. Speciellt när jag klev av planen efter vi lagt platsliggningen med oroliga hundar intill som gick upp, men Astro tittade på mig och lade sig ännu tyngre, jag ville bara hoppa och skrika av lycka över hur duktig han var! Vi fick ihop 181,5 poäng den tävlingen.
Den 22:a Maj 2016 tävlade vi klass 2, denna tävlingen var den jag var som mest nervös på. När jag plockade ut han ur bilen började han direkt nosa och skaka tänder vart vi än gick, han var besatt av marken, vilket inte var likt honom. Jag blev stressad, arg på mig själv och kände paniken när vi stod och såg ekipaget innan oss gå av planen. Jag sa till Astro flera gånger "Astro fot, sitt, Astro sitt, fot", men fick ingen reaktion, att jag var panikslagen hjälpte ju inte direkt. Men när tävlingsledaren ropade "nästa ekipage välkommen in på planen", ställde jag mig ordentligt, tog ett djupt andetag, log för mig själv och tänkte nu jävlar kör vi och sa lugnt "Astro fot", han flög upp som en raket till min sida och vi gick in på planen. Astro har verkligen visat att han tänder till när vi tävlar och när vi går in presterar han så bra, våra tävlingar har vart några av våra bästa pass tillsammans. Detta var inget undantag, direkt vi gick in var det vi, inget annat fanns runt om oss och vi körde på. Den tävlingen fick vi 176 poäng.
Efter detta när jag fått smak för tävlandet på riktigt började jag sätta högre mål och ville nästa år tävla nya klass 2 (gamla klass 3). Det vart en massa nya moment, mer tänka för hans del och mycket mer väntande. Två av hans svagaste sidor. Men satan vad vi gav allt och kämpade på, vår apportering under det året tills nästa gång vi tävlade går inte att jämnföra. Han gick från att skrika när han skulle ta den, rulla den, gräva på den en massor och verkligen avsky den till att bli tänd på den, springa ut med ordentlig fart, ta den så mycket bättre och springa in i full fart. Det är sådan skillnad och finns inget bättre än när all träningen man lägger ner visar sådant toppen resultat! Men med alla nya moment kom en massa stress in, i samband hände en del utanför planen, han blev skottberörd i samband med en platsliggningen (fick börja om med hans platsliggning), han blev panikslagen i bilen när han satt i bakluckan på min förra bill. Så jag jobbade med en massa utanför planen samtidigt som träningen blev allt mer ångestfylld för han. Tyvärr började han koppla träningsplanerna med alla dessa känslor och där ett tag var det verkligen inte kul, men jag kände att vi försöker, vi sattsar och kör en klass 2. Tävlingen kom ändå innan allt detta verkligen började, tyvärr bidrog den också lite kring obehaget kring planerna.
Men den 2:a Juni 2017 var det dags för oss att tävla igen, denna gång fanns inte nervositeten där, jag var laddad och såg bara framemot att gå ut på planen med min bästa vän. Jag värmde upp han riktigt bra, vi ställde upp utanför ingången till planen och väntade på vår tur, han låg cool lugn bredvid mina fötter. När det sedan var vår tur och vi började ingången, kände jag verkligen sådan samhörighet till Astro, vi var verkligen på samma plan mentalt, redo att rocka. Fria följet gick superbra, han gick verkligen suveränt, men tyvärr när vi ställde upp för L:et, gick tävlingsledaren väldigt nära oss, vilket Astro aldrig reagerat på tidigare, men gjorde det då och hamnade ur spel, så gjorde fel skifte på första. Detta satte han ur balans redan där, men jag försökte fånga upp honom. Vi körde något moment till, men han var inte riktigt där, han kämpade men var väldigt påverkad av de på planen. Sedan slog det som över och han sprang och nosade på någon låda, jag kallade honom till mig, beslöt mig för att bryta tävlingen där medans han var glad och inte låg (verkligen nöjd med det beslutet än idag). Vill även förtydliga att jag inte alls skyller något på tävlingsledarna, alla kan göra misstag, tappa något osv, hade jag haft en tryggare hund hade det som hände där inne inte vart några problem. Jag såg den tävlingen som en riktigt bra tävling att sätta i ryggsäcken när vi går vidare, fick en massa kvitton på saker jag fått till och som funkade på tävlingen och även saker jag nu vet han behöver stärkas med en massa. Jag log ordentligt när jag sprang av planen med Astro, för han kämpade på så gott han kunde, ge upp finns inte hos honom.
Men det var efter denna tävling det verkligen började bli jobbigt att träna, det var inte längre kul, jag såg inte den där gnistan i hans ögon, utan bara en stressad hund. Så jag tog den 3 September detta år beslutet att lägga tävlingslydnaden helt på hyllan. Något som verkligen hjälpte mig med detta beslut var att jag våren gick en Grundkurs i Sök, något jag alltid velat prova. Efter första kurstillfället och vi fick prova, kände jag direkt att detta är vad vi ska göra, Astro har från början verkligen älskat det, finns ingen stress, utan bara sådan jäkla glädje. Det innehåller ju hans tre favoritsaker: springa i skogen, hitta människor och få leka med dem!
Vi blev sedan inbjudna till en super duktig sökgrupp här i Boden, de har alla vart så välkomnande, tagit in oss i gruppen, hjälp och peppat oss. Hur kångt vi faktiskt han komma är helt sjukt för mig, vi gick från en nervig matte och en hund som mest sprang på utan nosen på i början. Till en matte som är lugn och fokuserad, vet mer vart hon ska stå och vad hon ska göra och en hund som redan nu på stigen slår på näsan och vet exakt vad han ska göra, springer ut som en raket och letar rakt och fint mestadels. Markeringarna med lösrullen är även super, nu ska vi försöka få honom att fatta den där fastrullen!
Vi sattsar alltså nu helhjärtat på brukset och det är ju då söket vi kör, vi har så roligt tillsammans just nu!
Men den 2:a Juni 2017 var det dags för oss att tävla igen, denna gång fanns inte nervositeten där, jag var laddad och såg bara framemot att gå ut på planen med min bästa vän. Jag värmde upp han riktigt bra, vi ställde upp utanför ingången till planen och väntade på vår tur, han låg cool lugn bredvid mina fötter. När det sedan var vår tur och vi började ingången, kände jag verkligen sådan samhörighet till Astro, vi var verkligen på samma plan mentalt, redo att rocka. Fria följet gick superbra, han gick verkligen suveränt, men tyvärr när vi ställde upp för L:et, gick tävlingsledaren väldigt nära oss, vilket Astro aldrig reagerat på tidigare, men gjorde det då och hamnade ur spel, så gjorde fel skifte på första. Detta satte han ur balans redan där, men jag försökte fånga upp honom. Vi körde något moment till, men han var inte riktigt där, han kämpade men var väldigt påverkad av de på planen. Sedan slog det som över och han sprang och nosade på någon låda, jag kallade honom till mig, beslöt mig för att bryta tävlingen där medans han var glad och inte låg (verkligen nöjd med det beslutet än idag). Vill även förtydliga att jag inte alls skyller något på tävlingsledarna, alla kan göra misstag, tappa något osv, hade jag haft en tryggare hund hade det som hände där inne inte vart några problem. Jag såg den tävlingen som en riktigt bra tävling att sätta i ryggsäcken när vi går vidare, fick en massa kvitton på saker jag fått till och som funkade på tävlingen och även saker jag nu vet han behöver stärkas med en massa. Jag log ordentligt när jag sprang av planen med Astro, för han kämpade på så gott han kunde, ge upp finns inte hos honom.
Men det var efter denna tävling det verkligen började bli jobbigt att träna, det var inte längre kul, jag såg inte den där gnistan i hans ögon, utan bara en stressad hund. Så jag tog den 3 September detta år beslutet att lägga tävlingslydnaden helt på hyllan. Något som verkligen hjälpte mig med detta beslut var att jag våren gick en Grundkurs i Sök, något jag alltid velat prova. Efter första kurstillfället och vi fick prova, kände jag direkt att detta är vad vi ska göra, Astro har från början verkligen älskat det, finns ingen stress, utan bara sådan jäkla glädje. Det innehåller ju hans tre favoritsaker: springa i skogen, hitta människor och få leka med dem!
Vi blev sedan inbjudna till en super duktig sökgrupp här i Boden, de har alla vart så välkomnande, tagit in oss i gruppen, hjälp och peppat oss. Hur kångt vi faktiskt han komma är helt sjukt för mig, vi gick från en nervig matte och en hund som mest sprang på utan nosen på i början. Till en matte som är lugn och fokuserad, vet mer vart hon ska stå och vad hon ska göra och en hund som redan nu på stigen slår på näsan och vet exakt vad han ska göra, springer ut som en raket och letar rakt och fint mestadels. Markeringarna med lösrullen är även super, nu ska vi försöka få honom att fatta den där fastrullen!
Vi sattsar alltså nu helhjärtat på brukset och det är ju då söket vi kör, vi har så roligt tillsammans just nu!
Jag kunde inte drömmt om en hund som skulle passa mig bättre, han gör mig till en bättre människa, han lär mig och tålamod och ovillkorlig kärlek. I träningen utvecklar han mig för varje gång vi tränar. Han är oerhört tjurig och jag har verkligen fått tänka till hur jag hanterar honom i vardagen för att få honom att lyssna många gånger, men jag har verkligen hittat de rätta knapparna. Han har visat mig hur jag ska hitta dem. För än idag har han rädslor, stress och ångest i vardagen och träningen. Men vardagen går bra då jag till 100% är hans trygghet i livet, så med min stöttning går det mesta .I träningen är vi tillbaka till glädje och glöd när vi inte längre tränar tävlingslydnad.
Han gör att jag alltid vaknar glad, när han kommer och morrar glatt med en nalle eller kudde i munnen och vrider på sig så att man tror han ska gå av. Han ger mig energi och ger livet mening. Han är en clown och får mig att skratta varje dag av allt han hittar på. Jag är tacksam varje dag som jag får spendera med honom. Detta lilla energiknippe som ALDRIG blir trött eller less, han är alltid på att hitta på något. Hans inställning till livet är något alla borde få uppleva. Skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men tänker att jag avrunder detta väldigt långa inlägg med en massa bilder på min guldklimp ♥.
Han gör att jag alltid vaknar glad, när han kommer och morrar glatt med en nalle eller kudde i munnen och vrider på sig så att man tror han ska gå av. Han ger mig energi och ger livet mening. Han är en clown och får mig att skratta varje dag av allt han hittar på. Jag är tacksam varje dag som jag får spendera med honom. Detta lilla energiknippe som ALDRIG blir trött eller less, han är alltid på att hitta på något. Hans inställning till livet är något alla borde få uppleva. Skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men tänker att jag avrunder detta väldigt långa inlägg med en massa bilder på min guldklimp ♥.
Kram på er alla!
1