Emelie och Astro

Igår satt jag och riktigt funderade hur jag ska sätta upp detta tävlings år, vilka klasser jag ska satsa att tävla. Min plan var att ta första pris i lydnadsklass 1 & 2 det här året och satsa på 3:an, möjligtvis eliten nästa år. Men efter att ha bollat lite tankar och idéer med Julia så ändrades dessa planer lite, så nu ska jag istället köra järnet och mitt nya mål är att starta i trean redan i år. Så lydnadsplanerna är lite ändrade och jag måste säga att jag är riktigt taggad till nästa tävling i slutet på Maj, då vi startar tvåan!

Om vi går över till bruks, så hade jag i början av året en tydlig plan att starta spårappellen, få uppflytt till lägre och starta där. Men jag kommer lägga mer krut på lydnaden detta år och bruksdelen får bli "ta det som det kommer" lite, vill inte sätta allt för hög press på mig själv, vilket jag är expert på och det kväver lite av träningsglöden. Så nu när spårträningen börjar igen, ska jag se hur mycket han kommer ihåg från förra året och utgå från det istället.
Det viktigaste att komma ihåg är ju ändå att ha kul, självklart är det extra roligt när man "vinner" och det går bra på tävlingsplanen, det är ju nästan som ett kvitto att man tränat rätt. Men resan till tävlingen är för mig minst lika rolig och spännande, speciellt med en hund som Astro som verkligen älskar allt vi gör tillsammans och alltid ställer upp.

 

Sedan blev det idag ett litet "genombrott" i apporteringen, jag provade nämligen på metallen idag (ca 4:e gången). Belönade upp den ett fåtal gånger och fick snabbt ett helt okej gripande och en godkänd ingång (ingen 10:a). Fantastiskt kanske ni tänker, nu när han äntligen tar den borde ju inte träapporten vara några problem alls? Man skulle ju kunna tro det, men att han så "lätt" började ta metallen, gjorde mig ännu mer säker på mina tidigare tankar kring träapporten. Avståndet mellan marken och där de bär apporten är större hos metallen och därför tar inte hakan i backen, vilket den gör med träapporten. Nu vet jag i alla fall vad problemet är, jag har ju tänkt ett bra tag att det skulle kunna vara det, men idag var det väldigt tydligt.

Det märks också hur gärna han verkligen nu vill ta den, men tycker det är obehagligt och börjar "gräva" på den, gnälla och titta mot mig. För jag har verkligen en typisk retriever till det aspektet att han har väldigt mycket av det
så kallade "will to please" som man ofta pratar. Vilket ibland skapar frustration hos Astro i vår träning, när han vet vad jag vill av honom, i detta fall ta apportbocken, men han verkligen tycker det är jobbigt/obehagligt så blir han oerhört stressad och vill gärna komma till mig för stöd. Men nu vet jag vart problemet i apporteringen ligger, vilket gör att jag även vet vad jag behöver fokusera på i träningen.